En teknik som vissa skådespelare använder sig av är att spela tvärtemot det självklara. Istället för att visa att karaktären är galen kan skådespelaren göra sitt bästa för att dölja det vilket när det fungerar ger svindlande resultat. Ett av de bästa exemplen på den tekniken är Gena Rowlands rolltolkning i filmen En kvinna under påverkan.

Jack Vreeswijk använder sig inte av något skådespel när han står på scenen, men när han anstränger sig för att inte låta som sin far blir effekten ungefär den samma. Jack gör sitt bästa för att inte försöka tolka låtarna så att det låter som originalen, men samtidigt är han skolad och influerad av Cornelis sedan bebisstadiet, och resultatet låtar antagligen mer likt pappan än det skulle ha gjort om han försökt.

Sonen har en liknande tajming när han berättar historier och skojar i mellansnacken, han har samma stänk av blues som genomsyrar allt och han betonar på samma sätt - fast för det mesta på utstuderat andra ställen i låtarna. Vad som saknas mest är den sista originella skruven som gjorde hans far till den musikgigant han var.

Jack Vreeswijks karriär är en berättelse om förbannelsen att alltid bli jämförd med sin far och fördelen av att kunna åka snålskjuts på pappans namn i perioder. Inte många artister nära på fyller Parksnäckan en regnskurskväll. Ett nytt album med egna låtar är på gång, men den här kvällen blir det bara Cornelislåtar och låtar som Cornelis tolkade.
– Det är ju inte så kreddigt att sjunga visor av sin gamla far, säger han.

Framförallt är det lite sorgligt när någon hänger upp större delen av sin karriär på material av en annan artist. Det glädjande är att både den artisten och tolkningarna i det här fallet kunde ha varit betydligt sämre.